Not myself tonight..
Har varit och sett Sex and the City 2 på bio nyss, mycket rolig och självklart en massa tårar som vanligt, men jag tror att de är omständigheterna i filmen som gör sig påmind på min verklighet, så hade ja sett den hemma så hade jag gråtit massor, riktigt ordentligt, tror de är egentligen precis vad jag skulle behöva.. Hur som helst så var de mycket skönt och gå på bio och glömma verkligheten för en sväng och inte tänka alls.. De har hänt så ofantligt mycket fast ändå ingenting på sån kort tid, försov mig tre gånger förra veckan och då ska tilläggas att jag gick och la mig i tid, nästan så jag blir rädd för att gå och sova, mycket annat som känner att jag inte känner mig trygg i min egen vardag.. att de är för mycket för mig och jag behövde komma in i filmens värd och vara någon annan stans, och de märks jag behöver verkligen komma bort från min vardag en hel del, och bara slappna av utan att känna massa hela tiden..
Är så svårt och förklara för någon annan vad som försigår i mitt huvud, och jag vet knappt själv, och jag blir rädd, rädd och orolig över massa saker och känner mig hopplös, som att allt är mitt fel, precis den känslan jag haft förr, vilket jag inte vill ha, dåligt samvete och alldeles för mycket, måste försöka lära mig och stänga av och bara bry mig om mig själv en sväng, att inte alltid försöka få alla andra att må bra.. De håller inte i längden, och jag tror jag har gått in i någon slags känslomässig vägg, där jag varken vet ut eller in, och skulle bara vilja stänga av allt.. Stänga av för en sväng.. Så mycket i huvudet och ett visst samtal med min vän i Glada Huddik gjorde mig lugn i kroppen och skönt och höra hennes åsikt.. Fruktansvärt glad att jag har mina underbara vänner, som verkligen finns där för mig när jag behöver dem, så bra..
För en sväng så känner jag ibland att jag orkar inte mer jag ger upp, jag ger bort mitt liv till någon annan som behöver de bättre, jag är till salu, får se om ni kan göra något bättre med de, för ibland känner jag mig så himla misslyckad över allt och jag bara önskar att inget hade hänt, att allt var som för ett år sedan, att jag bara kunde spola tillbaka tiden, då alla var nöjda och glada oavsett vad jag gjorde.. Jag vet de är inte så hemskt som de kanske låter, men min blogg=här får jag skriva vad jag vill och få ut de jag vill, och just nu spelar de ingen roll om de låter helt bedrövligt över allt som händer, men låt de vara så för en sväng, snälla låt mig bara få vara mig för en sväng och ge mig lite mer energi över de här, för hur de än är vad som än händer så har jag alltid ett leende på läpparna och säger att de löser sig, hej ja lever iaf och försöker att tänka positivt, men vad händer när jag tänker att de här händer inte de här är inte sant..? Snälla ge mig lite energi och orka med att fortsätta med ett leende på läpparna säga, de löser sig allt kommer bli bra.. För energin är lite borta, och känner att snart även hur de än är så orkar ja snart inte le och säga de löser sig, för någonstans så vet jag inte alls hur de här slutar.. De är inte så illa som de låter, men snälla kan jag få andas ett djupt andetag..
Känns extremt långt till september just nu och önska att jag kunde ha en vecka semester nu och bara komma bort, för de är mycket överallt, de är någonting hela tiden, sa tidigare till en person idag att jag blir så matt.. Jag vet snart inte vad jag ska göra med allt. En liten lugn stund över saker och ting.. En sekund..
Och SEN då? Vad kommer härnäst? Men inser att den där boken är inte långt ifrån om allt, om jag har en titel? Absolut..
Vill helt ärligt bara sätta mig ner en sväng och gråta ut, och få ut allt, men något hindrar mig och jag vet de är mig själv som gör de.. Men när allt är lugnt och fridfullt med alla känslor och allt på jobbet, då vet jag att jag kommer en vacker dag oavsett om de regnar bara bryta ihop en sväng, och då kommer jag förstå allt och tillåta mig själv att bara bryta ihop och gå vidare, för efter regn kommer solsken, var de inte så? Gränsen är så nära, men jag vet att jag inte kommer och tillåta mig själv något förns kroppen säger ifrån och faller ihop till fosterställning och bara gråter..
Jag är helt ärlig rädd för att gå och sova och önskar att jag inte var hemma.. Jag har blivit helt koko i huvudet över allt och ja..
Förlåt för allt jag gjort, förlåt för allt jag någonsin sagt och förlåt för att jag sårat andra, förlåt för att jag inte alltid vetat bättre, förlåt för att jag får folk och må dåligt, förlåt för allt..
Mia.
Är så svårt och förklara för någon annan vad som försigår i mitt huvud, och jag vet knappt själv, och jag blir rädd, rädd och orolig över massa saker och känner mig hopplös, som att allt är mitt fel, precis den känslan jag haft förr, vilket jag inte vill ha, dåligt samvete och alldeles för mycket, måste försöka lära mig och stänga av och bara bry mig om mig själv en sväng, att inte alltid försöka få alla andra att må bra.. De håller inte i längden, och jag tror jag har gått in i någon slags känslomässig vägg, där jag varken vet ut eller in, och skulle bara vilja stänga av allt.. Stänga av för en sväng.. Så mycket i huvudet och ett visst samtal med min vän i Glada Huddik gjorde mig lugn i kroppen och skönt och höra hennes åsikt.. Fruktansvärt glad att jag har mina underbara vänner, som verkligen finns där för mig när jag behöver dem, så bra..
För en sväng så känner jag ibland att jag orkar inte mer jag ger upp, jag ger bort mitt liv till någon annan som behöver de bättre, jag är till salu, får se om ni kan göra något bättre med de, för ibland känner jag mig så himla misslyckad över allt och jag bara önskar att inget hade hänt, att allt var som för ett år sedan, att jag bara kunde spola tillbaka tiden, då alla var nöjda och glada oavsett vad jag gjorde.. Jag vet de är inte så hemskt som de kanske låter, men min blogg=här får jag skriva vad jag vill och få ut de jag vill, och just nu spelar de ingen roll om de låter helt bedrövligt över allt som händer, men låt de vara så för en sväng, snälla låt mig bara få vara mig för en sväng och ge mig lite mer energi över de här, för hur de än är vad som än händer så har jag alltid ett leende på läpparna och säger att de löser sig, hej ja lever iaf och försöker att tänka positivt, men vad händer när jag tänker att de här händer inte de här är inte sant..? Snälla ge mig lite energi och orka med att fortsätta med ett leende på läpparna säga, de löser sig allt kommer bli bra.. För energin är lite borta, och känner att snart även hur de än är så orkar ja snart inte le och säga de löser sig, för någonstans så vet jag inte alls hur de här slutar.. De är inte så illa som de låter, men snälla kan jag få andas ett djupt andetag..
Känns extremt långt till september just nu och önska att jag kunde ha en vecka semester nu och bara komma bort, för de är mycket överallt, de är någonting hela tiden, sa tidigare till en person idag att jag blir så matt.. Jag vet snart inte vad jag ska göra med allt. En liten lugn stund över saker och ting.. En sekund..
Och SEN då? Vad kommer härnäst? Men inser att den där boken är inte långt ifrån om allt, om jag har en titel? Absolut..
Vill helt ärligt bara sätta mig ner en sväng och gråta ut, och få ut allt, men något hindrar mig och jag vet de är mig själv som gör de.. Men när allt är lugnt och fridfullt med alla känslor och allt på jobbet, då vet jag att jag kommer en vacker dag oavsett om de regnar bara bryta ihop en sväng, och då kommer jag förstå allt och tillåta mig själv att bara bryta ihop och gå vidare, för efter regn kommer solsken, var de inte så? Gränsen är så nära, men jag vet att jag inte kommer och tillåta mig själv något förns kroppen säger ifrån och faller ihop till fosterställning och bara gråter..
Jag är helt ärlig rädd för att gå och sova och önskar att jag inte var hemma.. Jag har blivit helt koko i huvudet över allt och ja..
Förlåt för allt jag gjort, förlåt för allt jag någonsin sagt och förlåt för att jag sårat andra, förlåt för att jag inte alltid vetat bättre, förlåt för att jag får folk och må dåligt, förlåt för allt..
Mia.
Kommentarer
Trackback
