Mias last night

Jaha, ja vet inte ens vart ja ska börja, om ja ska börja någonstans överhuvudtaget.. Ja visste så imorse vad ja skulle skriva, hur ja skulle börja, men känner mig helt tom i huvudet så svårt och veta vad som är rätt fel upp och ner.. Vilket som är in ut och var är höger vänster ner och upp? Jag gav allt ett försök, ett helhjärtat försök att tala om att de var såhär ja önska att allt kunde bli.. Men ja vet gripa efter sista strået i stacken och kanske en aning försent.. Jag förstår nu varför vi var så himla sams den dagen jag hämtade de flesta saker, och de var nog pga att de var så du tänkt, så du hade tänkt i några dagar.. Jag har funderat lika dant förr men vänt och vridit på saker och ting, och jag vill alltid försöka hitta en lösning runt de som kanske är den enda lösningen och senare kommit fram till att så vill man ju inte ha de, och nästa fråga, hur säger man de till någon? Hur kan man se någon i ögonen och säga att såhär är de, de var min tanke.. Strong av dig och säga så mycket för de är något ja inte själv skulle kunna göra, för att även om man sårar någon och att allt ibland känns som om hela världen rasar så skulle ja aldrig kunna säga så till någon, finns massa annat som ja säkert säger till folk och kanske inte tänker på konsekvenserna av va de får..Att allt ja säger kanske inte är rätt och riktigt absolut inte och ibland sårar de mer än man tror men som man själv inte tänker att de gör, för man kanske menar en annan sak, eller menar de man säger men på ett annat sätt än va personen tänker att de menas..

Så nu står jag här en dag senare fortfarande i chock och kan inte förstå alls.. Men samtidigt förstår ja precis hur du menar, om de är så du menar.. Man vet aldrig och när ja står här och undrar hur de blir nu och undrar hur de ser ut på nästa sida, för jag antar att de är dags och vända på bladet nu, och se va som händer nu, den dagen som man varit så rädd för att den ska komma, att man inte trodde den skulle göra, och någon gång har ja sagt hellre att vi bråkar varje dag än att inte höras alls, och ja vet de mår ingen bra av, men ibland känns de så, bara de där lilla och de är de enda som håller ihop en på nått sätt, för att man kommit till den punkt då man inser att de här är nog slut på riktigt nu.. Börja umgås med andra och sånt.. Alldeles för tidigt för att gå vidare i ett nytt förhållande, för absolut inte de ja vill som ja känner nu, men absolut alldeles för tidigt för och se den andra i ett förhållande, och de gör ont att tänka tanken, men den kommer att komma en dag.. Jag försökte ge mitt sista helhjärtade försök i allt, men för att de ska funka till 100 procent så måste man vara två som vill exakt samma sak och dela allt med varandra, och låta båda två vara med på samma noter.. Min tanke börjar gro.. De kanske var såhär, vi träffades för att båda inse hur pass dåligt vi båda mår för att sedan göra något åt de.. och att ha hjälpt varandra, stått varann nära i tre och ett halvt år, för att sedan inse att man börjar göra nått åt saken och förändra.. Kan de vara så? De vore ju grymt tragiskt.. men va var meningen med allt då?  

Vet faktiskt inte egentligen va ja skriver och om ja kommer fram itll något vettigt, men ur kunde de egentligen bli såhär? Och ja förstår till allra högsta grad tror ja va du menar och ja förstår de att du tycker så för att just nu känns som om de inte finns något annat att göra, ja är inte arg, inte sur, säger absolut inte att du är dum, ja förstår hur du tänker och ja förstår hur du menar och ja är bara chockad, lessen och känner mig tom, helt tom inuti, för att ja inte vet hur ja ska reagera på nästa sms, på nästa samtal på nästa nånting, för att ja har helt plötsligt inte nån aning om va som händer, och tydligen ingen kontroll alls.. Och samtidigt som ja förstår dig precis och ja vet va du menar, så förstår ja faktiskt inte alls..

Mia.

At first i was afraid, i was petrified thinking i couldnt live without you by my side..
I will Survive - Gloria Gaynor