Mias last night

Ska jag tala om hur jag känner mig? Helt öppenhjärtligt och bara säga exakt vad jag känner? Okej vi kör på de helt enkelt..

Just nu precis just nu har jag gått igenom ett formulär som jag ska fylla i massa frågor från remautologen.. Fick en tid dit den 17e bara de att då sitter jag i italien, så jag får byta tid helt enkelt.. Frågor som Vad tycker du att du behöver hjälp med mest i första hand? Kan du klä på dig själv? Kan du handla, laga mat? Under tiden man svarar på dessa frågor som är en hel del så känner man hur man bryts ner lite grann efter lite grann.. Jag menar hur självklar är inte egentligen vad behöver du hjälp med i första hand? I min värld, där allt är bra så är de jättesjälvklart.. Jag vill kunna klä på mig själv, kunna sätta på mig skorna, kunna böja mig ner när jag sätter på mig ett par byxor, lyckas torka mig ordentligt med en handduk över vaderna och helst av allt kunna ta mig upp och i sängen utan att gråta av smärta helt enkelt.. De är väl de man vill ha hjälp med i första hand om de är så att man har de svårigheterna? De som skrämmer mig lite oxå är att jag känner mig lite som hon Anne i Love and other drugs.. Känns som om jag faktiskt inte vill att någon ska behöva ta hand om mig, för jag misstänker att de kommer bli värre, dehär är nog tyvärr bara början och att någon ska behöva stå där och ta hand om mig om typ tio år när jag inte ens kan klä på mig själv, utan behöver hjälp, den dagen vill jag faktiskt inte ska komma alls.. Nu behöver de ju inte bli så jävligt, men jag märker ju själv vad jag är kapabel till när jag äter medicinen och när jag inte gör de, och rädd för att jag kommer bli sämre om jag slutar med dem. Allt detta gör att man sakta men säkert känner sig lite mindre på jorden, och i vissa stunder så känner man sig liten och lessen.. Lessen över att något som man trodde bara hände andra helt plötsligt har slagit mig i ansiktet och sagt att nej du, såhär är de visst.. Att jag förmodligen inte kommer att må så bra om de inte går över vill säga, men får jag diagnostiserat så är de ju typ kört, och då får man göra de bästa av situationen helt enkelt.. Men de är så lessamt och mattsamt att veta att de kan vara så.. Men jag vet att allt löser sig, men jag vill inte vara den som är beroende av någon annans hjälp om tio tjugo år, jag vill inte att någon annan ska behöva ta hand om mig på de sättet.. Känna att man är en börda helt enkelt..

Och om de inte vore nog, så ska jag ta tre rör med prover, och jag känner att där någonstans brister de lite till, jag vill inte, men jag lär väl ladda mentalt över de där.. Och jag fick uppskov och äta medicinen till 10 maj, så tack och lov för de, hoppas bara på att den forsätter att hjälpa oxå.. Trodde jag hittat mirakelmedicinen fram till idag typ, då jag insåg att så är nog inte fallet, de lindrar men inte allt.. Men samtidigt så skulle jag inte klara mig utan den just nu faktiskt.. Ibland är sanningen jäkligt tråkig helt enkelt..

Nej, nu har jag gnällt klart lite.. Thea klart och sen sova..

Mia.