För mycket tid, för lite att göra..
Sådärja, nu har jag äntligen tagit mig i kragen och tagit ett kort till det nya körkortet, kortet blev helt ok, min strävan var att de skulle bli supersnyggt, men jag får nöja mig med ok helt enkelt..
Min strävan i allt jag gör är att det alltid ska bli perfekt.. Men jag inser ganska snart att så är inte fallet.. Jag försöker oftast, men jag inser oxå att jag inte lyckas jämt jag försöker men ja. De jag försökte med var att lura mig själv helt enkelt, vem är jag och tro att jag är perfekt och kan lyckas med allt? Kan någon de? Utan att göra fel och att göra andra eller sig själv besvikna? Finns de verkligen någon sån person..? Att folk blir besviken ibland de hör väl till och att man kan känna att man gjort fel, men ibland undrar jag när folk blir väldigt upprörda, och de gäller saker, gör de människorna aldrig fel? Gör de aldrig någon besviken och är de alltid nöjda med sig själv? Får de aldrig sig själv och må dåligt? De är ju farligt och sitta och vara ensam och ledig en hel dag, då hjärnan som borde vila går på högvarv konstant.. Om jag hade gjort så då hade de blivit så, om jag gjorde de då skulle de vara så.. En vän sa till mig att man inte ska fundera så mycket över de som händer sen, för då kan de lätt bli så att man missar de som är nu, och att de i sin tur gör att de som är nu blir förstört.. De var länge sen nu, men om jag funderar på sen nu då.. Jag kan inte bara låta bli, för någonstans känner jag att jag återigen har tappat kontrollen över mitt liv, eller mig själv skulle jag väl vilja skriva, att jag inte alls har någon som helst susning om hur sommaren kommer att se ut.. Att jag inte vet mer än att jag har tusen frågor till mig själv, som jag inte kan få något svar, som om jag bara väntar på att någon annan ska säga till mig att såhär är det.. Och som om de ska gå upp ett ljus att Jaha! var de så de var.. Ibland är de en ständig konflikt med mig själv och jag.. Jag hatar konflikter, ogillar dem helt enkelt.. Stoppar hellre huvudet i sanden en sväng och väntar på att de går över, varför gör man så? Blir de lättare då? Man kan inte fly ifrån allt som är jobbigt man måste ta tag i saker som känns jobbigt, men när de kommer till saker som man inte vet var man ska börja då? Vad gör man då? Hoppas på det bästa? Väntar på att någon annan fixar de åt en?
Ibland känns de som om jag släppt kontrollen av mig själv till andra, och låta andra bestämma åt mig.. Kan de bero på att jag har sån beslutsångest att jag inte kan själv, eller är jag orolig att de bara ska bli fel? För när jag väl tar tag i saker själv, så känns de ibland som om de oxå är fel.. Hjärnan säger en sak, men magen säger en helt annan.. Är de inte den man ska lyssna på då? Lyssna på den intitution som säger sig vara de bästa för en själv? Ta ett exempel som ett förhållande eller ett jobb tillexempel.. Om allt går som på räls då är de ju jättebra, men om de blir lite motgångar och ibland inte alls bra, hur länge ska man orka? Var finns gränsen och hur vet man att enough is enough? Jag är ju en typ exempel på att säga att saker och ting löser sig, men gör de verkligen de av sig själv? Mallan brukar säga att du vet att ibland löser sig saker inte av sig själv ibland måste man göra något åt saker.. Oh yes i know.. Känns som om att mitt konstant funderande och grubblande har tagit över mig själv ibland och jag varken vet ut eller in helt enkelt.. Svårt de där och hitta en balans, men de blir så typiskt när man går och funderar som en dag som denna när man är ledig och helt själv, då vänder man och vrider på saker tills man inte vet varken ut eller in tillslut, och ännu värre är nog att kommer man då fram till något? Nej inte direkt.. Så då var man verkligen tillbaks på Ruta 1 igen.. suck..
Ibland frågar mina vänner, men va är de du går och funderar över då? Va är de som gör att du har så himla mycket i huvudet? Ja säg de.. Jag funderar nog konstant på allt som händer runt mig alltsom oftast. Vad som händer senare i år, har jag någon planering? Kommer jag att skaffa barn och gifta mig och hela den faderullan, kommer jag köpa ett hus? Kommer jag känna att just nu i denna stund är allt perfekt? Att strävan efter saker som jag inte har en aning om gör mig konfunderad.. Livet är ju än engång som universum, tankarna tar aldrig slut helt enkelt.. Men jag kan inte vara den enda personen på planeten som går och funderar över sånt här.. De måste ju finnas betydligt fler som funderar över saker och ting, och som aldrig heller kommer fram till något, eller kommer de fram till saker som jag inte gör? Kan någon dela med sig av ett tips eller råd då? Att bara kunna koppla bort saker ibland och känna att man är avskärmad från omvärlden, de har ju hänt förr, att man har släppt allt och bara känt sig totalt nöjd med allt för att när man sedan öppnar dörren och mötas av verkligheten, men när man är just där, då glömmer man allt annat.. Men just nu är de så mycket frågetecken runt saker och ting, så de känns avlägset dit.. Men en dag..
Mia.
Min strävan i allt jag gör är att det alltid ska bli perfekt.. Men jag inser ganska snart att så är inte fallet.. Jag försöker oftast, men jag inser oxå att jag inte lyckas jämt jag försöker men ja. De jag försökte med var att lura mig själv helt enkelt, vem är jag och tro att jag är perfekt och kan lyckas med allt? Kan någon de? Utan att göra fel och att göra andra eller sig själv besvikna? Finns de verkligen någon sån person..? Att folk blir besviken ibland de hör väl till och att man kan känna att man gjort fel, men ibland undrar jag när folk blir väldigt upprörda, och de gäller saker, gör de människorna aldrig fel? Gör de aldrig någon besviken och är de alltid nöjda med sig själv? Får de aldrig sig själv och må dåligt? De är ju farligt och sitta och vara ensam och ledig en hel dag, då hjärnan som borde vila går på högvarv konstant.. Om jag hade gjort så då hade de blivit så, om jag gjorde de då skulle de vara så.. En vän sa till mig att man inte ska fundera så mycket över de som händer sen, för då kan de lätt bli så att man missar de som är nu, och att de i sin tur gör att de som är nu blir förstört.. De var länge sen nu, men om jag funderar på sen nu då.. Jag kan inte bara låta bli, för någonstans känner jag att jag återigen har tappat kontrollen över mitt liv, eller mig själv skulle jag väl vilja skriva, att jag inte alls har någon som helst susning om hur sommaren kommer att se ut.. Att jag inte vet mer än att jag har tusen frågor till mig själv, som jag inte kan få något svar, som om jag bara väntar på att någon annan ska säga till mig att såhär är det.. Och som om de ska gå upp ett ljus att Jaha! var de så de var.. Ibland är de en ständig konflikt med mig själv och jag.. Jag hatar konflikter, ogillar dem helt enkelt.. Stoppar hellre huvudet i sanden en sväng och väntar på att de går över, varför gör man så? Blir de lättare då? Man kan inte fly ifrån allt som är jobbigt man måste ta tag i saker som känns jobbigt, men när de kommer till saker som man inte vet var man ska börja då? Vad gör man då? Hoppas på det bästa? Väntar på att någon annan fixar de åt en?
Ibland känns de som om jag släppt kontrollen av mig själv till andra, och låta andra bestämma åt mig.. Kan de bero på att jag har sån beslutsångest att jag inte kan själv, eller är jag orolig att de bara ska bli fel? För när jag väl tar tag i saker själv, så känns de ibland som om de oxå är fel.. Hjärnan säger en sak, men magen säger en helt annan.. Är de inte den man ska lyssna på då? Lyssna på den intitution som säger sig vara de bästa för en själv? Ta ett exempel som ett förhållande eller ett jobb tillexempel.. Om allt går som på räls då är de ju jättebra, men om de blir lite motgångar och ibland inte alls bra, hur länge ska man orka? Var finns gränsen och hur vet man att enough is enough? Jag är ju en typ exempel på att säga att saker och ting löser sig, men gör de verkligen de av sig själv? Mallan brukar säga att du vet att ibland löser sig saker inte av sig själv ibland måste man göra något åt saker.. Oh yes i know.. Känns som om att mitt konstant funderande och grubblande har tagit över mig själv ibland och jag varken vet ut eller in helt enkelt.. Svårt de där och hitta en balans, men de blir så typiskt när man går och funderar som en dag som denna när man är ledig och helt själv, då vänder man och vrider på saker tills man inte vet varken ut eller in tillslut, och ännu värre är nog att kommer man då fram till något? Nej inte direkt.. Så då var man verkligen tillbaks på Ruta 1 igen.. suck..
Ibland frågar mina vänner, men va är de du går och funderar över då? Va är de som gör att du har så himla mycket i huvudet? Ja säg de.. Jag funderar nog konstant på allt som händer runt mig alltsom oftast. Vad som händer senare i år, har jag någon planering? Kommer jag att skaffa barn och gifta mig och hela den faderullan, kommer jag köpa ett hus? Kommer jag känna att just nu i denna stund är allt perfekt? Att strävan efter saker som jag inte har en aning om gör mig konfunderad.. Livet är ju än engång som universum, tankarna tar aldrig slut helt enkelt.. Men jag kan inte vara den enda personen på planeten som går och funderar över sånt här.. De måste ju finnas betydligt fler som funderar över saker och ting, och som aldrig heller kommer fram till något, eller kommer de fram till saker som jag inte gör? Kan någon dela med sig av ett tips eller råd då? Att bara kunna koppla bort saker ibland och känna att man är avskärmad från omvärlden, de har ju hänt förr, att man har släppt allt och bara känt sig totalt nöjd med allt för att när man sedan öppnar dörren och mötas av verkligheten, men när man är just där, då glömmer man allt annat.. Men just nu är de så mycket frågetecken runt saker och ting, så de känns avlägset dit.. Men en dag..
Mia.
Kommentarer
Trackback
