de löser sig alltid på något sätt..
Känns som jag tappade fokus helt idag.. lite livsgnista.. Jag tappade allt.. Gick och kollade till mobilen vid ett idag, då jag hade haft en riktigt usel dag, borde inte gått upp ur sängen, med dåligt humör.. Men såhär i efterhand hade jag ju naturligtvis på känn att de var något som inte riktigt var som de skulle.. Jag trodde aldrig att jag skulle få ett till sånt mess, trodde att de var en gång och aldrig mer, att de aldrig skulle hända igen, dock har jag haft på känn att de skulle ske i vilket fall som helst.. Usch.. hua.. Men denna gången mycket lindrigare, men ändå.. Värsta möjliga tänkbara mardröm helt enkelt.. Igen.
Sen kom tårarna helt enkelt, dels för att de är sådan jobbig situation och dels för att jag kände att jag var roten till de onda och att jag inte kunde lyckas med något helt enkelt.. Jag vill ju bara de bästa i slutändan.. Men verkar inte som om någon däruppe som inte finns vill samma sak.. Klarade resten av dagen ok, men kan inte säga att jag var särskilt fokuserad, och inte så konstigt med tanke på omständigheterna.. tårarna ville bara rinna helt enkelt.. Men jag är en sån person som när de är jobbigt och de är tufft så biter jag ihop så gått de går, försöker fokusera på något annat, men måste medge att jag måste sett ut som en zombie.. Pratade i telefon med någon som jag aldrig trodde att jag skulle göra någonsin och ja, de kändes som de enda rätta.. Skulle inte kunna bära allt om de hänt något på mig själv och ta ansvaret för att jag inte berättat de för någon annan.. Nu har ju allt ändå gått realtivit bra, och jag hoppas att de blir bättre.. men tycker ändå att man borde ta till sig den hjälpen när man får möjligheten och få den, även om man inte känner att man behöver de just nu.. Om man ändå tagit sig så långt och tagit sig dit, så inse att man kanske behöver de oxå.. Ibland behöver man hjälp av andra..
Jag är en sån person som när jag mår dåligt eller tycker de är jobbigt, så umgås jag med mina vänner, för att fokusera på annat, eller borstar av mig de för stunden, tänker att de löser sig.. alternativt stänger in mig några dagar och bara gråter.. eller annat ord, bantningskur kanske.. Men mestadels så är jag en sån person som ler och säger att de är bra de löser sig och att jag tar de sen helt enkelt.. Oavsett om jag mår pyton och bara gråter, så spelar de inte någon som helst roll men jag ler alltid någon gång mitt i allt elände, för att jag vill inte ha de så, jag vill inte må så.. Jag vill bara borsta av mig de tråkiga och tänka på något positivt helt enkelt.. Självklart finns de de dagarna som jag tycker är hemska och jag bara vill försvinna från jorden ett tag, för att man inte orkar helt enkelt..
Men min strävan i livet är faktiskt att kunna få må hundra procent bra, iaf till 99 procent och känna glädje över livet och över de jag har, och inse att man är lyckligast i världen, för att de finns såna stunder oxå. Att inse att något inte gör så att man mår hundra procent och att de är något som är fel, att försöka fixa de då till sitt eget bästa för att sedan känna någonstans därframme att nu, nu är de bra. Här mår jag bra. Att hur de än är, så måste man i slutändan tänka på sig själv och vad som är viktigast. Att man kanske älskar någon person väldigt mycket, men ändå inser att de inte fungerar för man helt enkelt i slutändan inte passar ihop. När man är 20 är de ok att tjafsa bråka för att man har så lång tid framöver och komma på hur de är man vill ha de.. Men när man är nästan 30 så vill man inte ha de så, för man inser att de finns saker som får en att må bättre, och att de finns saker som är viktigare än att bråka och tjafsa och då spelar de ingen roll om man älskar någon. De är i slutändan som räknas ändå. Och de är tråkigt och trist och skriva de, men jag är hellre själv när jag är 40 och känner mig nöjd och lycklig och sams i livet än att vara olycklig i ett förhållande där man inte mår bra av bråk och tjafs, de äter lixom upp en innefrån. Tills den dagen man inte har en aning om vem man är längre, och ibland ingen aning om varför man är där man är..
Jag säger inte att jag är perfekt absolut inte.. Men olika människor reagerar och hanterar saker på helt olika sätt.. och mitt är att försöka fokusera på annat och jag vet att i slutändan så löser de sig, hur dåligt de än är.. Huvudsaken är att man måste försöka tro på sig själv, och försöka lista ut vad man mår bäst av. De tar ett tag, och de är inte alltid de blir rätt, men man måste försöka.. Alla är olika, och man måste respektera andras sätt att hantera motgångar, för alla tänker olika och alla tacklar svåra situationer helt olika, men de finns inget sätt som är fel, de är bara en själv som kan känna hur man vill göra i en sån situation. Mitt är att försöka tänka alltid att de löser sig, oavsett vad.
De var egentligen inte alls dehär jag skulle skriva men ibland blir de ju inte som man tänkt sig. De fruktansvärt dåliga samvetet finns här och jag känner mig helt överkörd för att jag lyckas få någon annan att må sådär fruktansvärt dåligt.. Att man kan åstadkomma något så hemskt. Jag vet att jag förmodligen inte ska tänka så, men de blir så att jag är världens sämsta människa förmodligen.. Men jag vill bara de absolut bästa för att två människor som uppenbarligen inte fungerar ihop ska må bra, de är de enda jag vill.
Nu ska jag försöka fokusera mig på något som jag tycker är himla jobbigt förrutom dehär och de är sjukhusvistelsen imorn.. Bävar mig för de..
De löser sig alltid!
Mia.
Sen kom tårarna helt enkelt, dels för att de är sådan jobbig situation och dels för att jag kände att jag var roten till de onda och att jag inte kunde lyckas med något helt enkelt.. Jag vill ju bara de bästa i slutändan.. Men verkar inte som om någon däruppe som inte finns vill samma sak.. Klarade resten av dagen ok, men kan inte säga att jag var särskilt fokuserad, och inte så konstigt med tanke på omständigheterna.. tårarna ville bara rinna helt enkelt.. Men jag är en sån person som när de är jobbigt och de är tufft så biter jag ihop så gått de går, försöker fokusera på något annat, men måste medge att jag måste sett ut som en zombie.. Pratade i telefon med någon som jag aldrig trodde att jag skulle göra någonsin och ja, de kändes som de enda rätta.. Skulle inte kunna bära allt om de hänt något på mig själv och ta ansvaret för att jag inte berättat de för någon annan.. Nu har ju allt ändå gått realtivit bra, och jag hoppas att de blir bättre.. men tycker ändå att man borde ta till sig den hjälpen när man får möjligheten och få den, även om man inte känner att man behöver de just nu.. Om man ändå tagit sig så långt och tagit sig dit, så inse att man kanske behöver de oxå.. Ibland behöver man hjälp av andra..
Jag är en sån person som när jag mår dåligt eller tycker de är jobbigt, så umgås jag med mina vänner, för att fokusera på annat, eller borstar av mig de för stunden, tänker att de löser sig.. alternativt stänger in mig några dagar och bara gråter.. eller annat ord, bantningskur kanske.. Men mestadels så är jag en sån person som ler och säger att de är bra de löser sig och att jag tar de sen helt enkelt.. Oavsett om jag mår pyton och bara gråter, så spelar de inte någon som helst roll men jag ler alltid någon gång mitt i allt elände, för att jag vill inte ha de så, jag vill inte må så.. Jag vill bara borsta av mig de tråkiga och tänka på något positivt helt enkelt.. Självklart finns de de dagarna som jag tycker är hemska och jag bara vill försvinna från jorden ett tag, för att man inte orkar helt enkelt..
Men min strävan i livet är faktiskt att kunna få må hundra procent bra, iaf till 99 procent och känna glädje över livet och över de jag har, och inse att man är lyckligast i världen, för att de finns såna stunder oxå. Att inse att något inte gör så att man mår hundra procent och att de är något som är fel, att försöka fixa de då till sitt eget bästa för att sedan känna någonstans därframme att nu, nu är de bra. Här mår jag bra. Att hur de än är, så måste man i slutändan tänka på sig själv och vad som är viktigast. Att man kanske älskar någon person väldigt mycket, men ändå inser att de inte fungerar för man helt enkelt i slutändan inte passar ihop. När man är 20 är de ok att tjafsa bråka för att man har så lång tid framöver och komma på hur de är man vill ha de.. Men när man är nästan 30 så vill man inte ha de så, för man inser att de finns saker som får en att må bättre, och att de finns saker som är viktigare än att bråka och tjafsa och då spelar de ingen roll om man älskar någon. De är i slutändan som räknas ändå. Och de är tråkigt och trist och skriva de, men jag är hellre själv när jag är 40 och känner mig nöjd och lycklig och sams i livet än att vara olycklig i ett förhållande där man inte mår bra av bråk och tjafs, de äter lixom upp en innefrån. Tills den dagen man inte har en aning om vem man är längre, och ibland ingen aning om varför man är där man är..
Jag säger inte att jag är perfekt absolut inte.. Men olika människor reagerar och hanterar saker på helt olika sätt.. och mitt är att försöka fokusera på annat och jag vet att i slutändan så löser de sig, hur dåligt de än är.. Huvudsaken är att man måste försöka tro på sig själv, och försöka lista ut vad man mår bäst av. De tar ett tag, och de är inte alltid de blir rätt, men man måste försöka.. Alla är olika, och man måste respektera andras sätt att hantera motgångar, för alla tänker olika och alla tacklar svåra situationer helt olika, men de finns inget sätt som är fel, de är bara en själv som kan känna hur man vill göra i en sån situation. Mitt är att försöka tänka alltid att de löser sig, oavsett vad.
De var egentligen inte alls dehär jag skulle skriva men ibland blir de ju inte som man tänkt sig. De fruktansvärt dåliga samvetet finns här och jag känner mig helt överkörd för att jag lyckas få någon annan att må sådär fruktansvärt dåligt.. Att man kan åstadkomma något så hemskt. Jag vet att jag förmodligen inte ska tänka så, men de blir så att jag är världens sämsta människa förmodligen.. Men jag vill bara de absolut bästa för att två människor som uppenbarligen inte fungerar ihop ska må bra, de är de enda jag vill.
Nu ska jag försöka fokusera mig på något som jag tycker är himla jobbigt förrutom dehär och de är sjukhusvistelsen imorn.. Bävar mig för de..
De löser sig alltid!
Mia.
Kommentarer
Trackback
