ännu ett tankvärt tänkande..
Kan säga att mina kärleksmums nog blir nominerad och vinner första pris till min bästa bakning någonsin, måste säga att jag tycker att de var så sjukt goda.. Även om jag inte gillar kaffesmak så tillsätter jag lite oboy oxå till glasyren och man kan säga oboy va goda de blev :) Riktigt riktigt nöjd! Ska inhandla lite mer ägg och florsocker och så ska jag se till och baka en lika god sats igen och ta med till jobbet, för den här behåller jag i frysen till fint fika och tills jag fyller år.. de är visserligen en och en halv månad dit, men ändock..
Sitter och funderar över de senaste dygnet.. inte mitt bästa kanske men jag har iaf funderat och funderat och vissa saker får mig att må dåligt helt enkelt, och jag orkar inte må dåligt längre och jag vill bara må bra helt enkelt.. vill att allt ska vara bra igen, att man ska må sådär hundra hela tiden om inte så 99 och just nu är de så mycket som spelar in så de blir för mycket för mitt lilla huvud, kanske för att jag just nu bara är hemma och inte gör annat än och funderar.. Kan vara så.. Men de senaste tio månaderna har varit så upp och ner och fram och tillbaka, och saker som att flytta bo i kartonger inneboende och flytta till särbo och sen bli singel, sen i nått mellanstadie, inte ihop, men ändå ihop, så mycket som har hänt, så mycket som fått mig att må dåligt och så mycket som fått mig att må bra, känns som om att allt som hänt är inte något en normal människa upplever på sån hilma kort tid.. Jag trivs asbra i min lägenhet, den får mig att känna mig som hemma och får mig att känna mig glad och att trivas mer med mig själv, men självklart är de massa andra saker som spelar in oxå, men själva lägenheten är klockren och vill inte flytta härifrån.. Jag vet att de är ett svårt val att välja att bli särbo, vissa ser de som ett misslyckande, men vi såg de som en räddning för att få förhållandet att funka bättre, och visst efter en tid så gjorde de det, och de var helt underbart och som en nystart, sen hände de något som gjorde att jag och herrn nog inte visste varken ut eller in, kommer aldrig att glömma den där kvällen och kommer aldrig att få bort bilden ur huvudet när jag står där i huset.. Hemskt.. Men de är ju glömt och gått vidare, men de satte såna spår att jag inte är helt säker på om någon av oss har bearbetat de ordentligt..
Har inte gått från jobbet förr av personliga anledningar, men de senaste året så har de nog hänt någon gång och för att man ska kunna klara av att jobba så behöver man stabilitet i sitt eget liv, innan de tar över jobbet, och min kära och bästa arb.kollega har sagt en gång att idag syns de på dig att de inte är som de ska.. Att man är så himla bra på att hålla masken helt enkelt, för hur himla dåligt man än mår inombords eller va som händer på hemmaplan så visar man ändå de där leende på jobbet, för där är man en annan människa, visst de är inte lätt att släppa allt när man åker gråtandes till jobbet och bara gå in svida in i det där leende för att sedan bara låtsas som ingenting.. Inte alla kan de, men man är så envis så man försöker in till de allra sista, man vill inte visa sig sårbar, man vill vara den där glada positiva människan jämt, och tillslut så brister de helt enkelt, man orkar inte, för de är så mycket som tynger en.. Ibland känns de som om man har en hel grushög att ta sig igenom för att komma uppåt, att man jobbar i uppförsbacke, men på nått sätt så tar man sig upp, man tar sig igenom allt de där, man inser att med sina vänner sin familj, sambo flickvän/pojkvän att man är stark att man klarar de, för att man vet att någonstans så kommer de att bli bättre. Och när man väl är där, då inser man att hur dåligt man än mår, hur dåligt man än har de, så har man tak över huvudet man glädjer sig åt saker och man inser hur bra livet egentligen är och man hoppas att man lär sig något till nästa gång.. Att komma tillbaka till ruta ett konstant kan betyda två saker, antingen är man så van med de man har att man inte törs prova något annat och man finner sig i att ha de så, för att de är bekvämt, tryggt och man vet precis vad man får.. Eller så kommer man dit igen för att man inte vet hur man ska ta sig vidare till ruta två.. Något som verkar vara de allra simplaste kan lätt bli de svåraste man gör och man vet inte riktigt hur man ska komma vidare, men på nått sätt löser sig de, och när de väl gör de, då är de så självklart att man bara vet att de är såhär de ska vara.
Mia.
Sitter och funderar över de senaste dygnet.. inte mitt bästa kanske men jag har iaf funderat och funderat och vissa saker får mig att må dåligt helt enkelt, och jag orkar inte må dåligt längre och jag vill bara må bra helt enkelt.. vill att allt ska vara bra igen, att man ska må sådär hundra hela tiden om inte så 99 och just nu är de så mycket som spelar in så de blir för mycket för mitt lilla huvud, kanske för att jag just nu bara är hemma och inte gör annat än och funderar.. Kan vara så.. Men de senaste tio månaderna har varit så upp och ner och fram och tillbaka, och saker som att flytta bo i kartonger inneboende och flytta till särbo och sen bli singel, sen i nått mellanstadie, inte ihop, men ändå ihop, så mycket som har hänt, så mycket som fått mig att må dåligt och så mycket som fått mig att må bra, känns som om att allt som hänt är inte något en normal människa upplever på sån hilma kort tid.. Jag trivs asbra i min lägenhet, den får mig att känna mig som hemma och får mig att känna mig glad och att trivas mer med mig själv, men självklart är de massa andra saker som spelar in oxå, men själva lägenheten är klockren och vill inte flytta härifrån.. Jag vet att de är ett svårt val att välja att bli särbo, vissa ser de som ett misslyckande, men vi såg de som en räddning för att få förhållandet att funka bättre, och visst efter en tid så gjorde de det, och de var helt underbart och som en nystart, sen hände de något som gjorde att jag och herrn nog inte visste varken ut eller in, kommer aldrig att glömma den där kvällen och kommer aldrig att få bort bilden ur huvudet när jag står där i huset.. Hemskt.. Men de är ju glömt och gått vidare, men de satte såna spår att jag inte är helt säker på om någon av oss har bearbetat de ordentligt..
Har inte gått från jobbet förr av personliga anledningar, men de senaste året så har de nog hänt någon gång och för att man ska kunna klara av att jobba så behöver man stabilitet i sitt eget liv, innan de tar över jobbet, och min kära och bästa arb.kollega har sagt en gång att idag syns de på dig att de inte är som de ska.. Att man är så himla bra på att hålla masken helt enkelt, för hur himla dåligt man än mår inombords eller va som händer på hemmaplan så visar man ändå de där leende på jobbet, för där är man en annan människa, visst de är inte lätt att släppa allt när man åker gråtandes till jobbet och bara gå in svida in i det där leende för att sedan bara låtsas som ingenting.. Inte alla kan de, men man är så envis så man försöker in till de allra sista, man vill inte visa sig sårbar, man vill vara den där glada positiva människan jämt, och tillslut så brister de helt enkelt, man orkar inte, för de är så mycket som tynger en.. Ibland känns de som om man har en hel grushög att ta sig igenom för att komma uppåt, att man jobbar i uppförsbacke, men på nått sätt så tar man sig upp, man tar sig igenom allt de där, man inser att med sina vänner sin familj, sambo flickvän/pojkvän att man är stark att man klarar de, för att man vet att någonstans så kommer de att bli bättre. Och när man väl är där, då inser man att hur dåligt man än mår, hur dåligt man än har de, så har man tak över huvudet man glädjer sig åt saker och man inser hur bra livet egentligen är och man hoppas att man lär sig något till nästa gång.. Att komma tillbaka till ruta ett konstant kan betyda två saker, antingen är man så van med de man har att man inte törs prova något annat och man finner sig i att ha de så, för att de är bekvämt, tryggt och man vet precis vad man får.. Eller så kommer man dit igen för att man inte vet hur man ska ta sig vidare till ruta två.. Något som verkar vara de allra simplaste kan lätt bli de svåraste man gör och man vet inte riktigt hur man ska komma vidare, men på nått sätt löser sig de, och när de väl gör de, då är de så självklart att man bara vet att de är såhär de ska vara.
Mia.
Kommentarer
Trackback
