Separationer..
Usch misstänker ganska starkt att de bor en hel del getingar på mitt balkongtak.. för frågan är annars varför alla ska in i min lägenhet.. ?? Varje gång jag har balkongdörren öppen nu så är de minst en inne... rysningar..
Fast de var inte alls de ja skulle skriva, ja tänkte faktiskt skriva om separationer.. eller i mitt fall är de faktiskt bara en seperation.. Något som är jättejobbigt överlag och när man flyttar i från någon och lär ta alla sina grejer, packa de i en miljard banankartonger och gråta så stora tårar under tiden att de är ett under att man faktiskt fixar och jobba oxå.. att man har ögon som pingisbollar, sover som en kratta och har egentligen ingen aning om vad man gör.. Och mest av allt man känner sig som den mest ensammaste människa i världen.. Man har inte någonstans att ta vägen man vet inte alls hur livet kommer och se ut om en månad, man vet ingenting.. visst ja överdriver lite nu då jag fick bo hos två änglar och jag fick en lägenhet.. men just när man tog de beslutet att de här funkar inte vi flyttar isär, just den studen är hemsk, just den där när man kommer till en sån punkt att man faktiskt inser att om man ska rädda de lilla som finns kvar i förhållandet så är de bäst att flytta isär.. Visst alla passar inte att bo ihop, men man vet någonstans att flyttar man isär så vet att man att de är faktiskt ett steg närmre slutet.. Alla säger att de löser sig, eller så säger de jaha de är slut alltså.. och ja båda har ju rätt.. De löser sig alltid och ja 9 gånger av tio så tar de slut, har sett några vänner som flyttat isär, och vi alla vet ju hur de slutat.. inte bra iaf.. och när man väl inser att de är egentligen bara en anledning för att göra de lättare för att senare göra slut så känns de ännu värre.. Men sen kommer man till själva flytten och ja kan säga att i mitt fall så kommer ja ihåg hela min vistelse på mitt "hotell" trots att ja inte hade en enda aning om va som komma skall.. Men när man står där på ena dagen och åker och handlar på ikea, ny säng, nya möbler hämtar grejer hos mamma och pappa för att få ihop till några möbler överhuvudtaget och man egentligen ska vara himla glad att man får handla nya grejer, så inser man att för första gången i hela sitt liv så är de inte så himla roligt och handla, mna inser att allt som händer är så hjärtskärande och man mår verkligen apa.. Påvägen hem packar in alla banankartonger man bara kan för att man vill göra pinan så kort som möjligt, man är i en dimma och man vet inte nått, för att dagen efter man slutat jobba åka vidare till sitt nya "hem" och packa in alla saker och vara lycklig över att man fått en sjukt bra lägenhet till ett bra pris och fräsch dessutom så står man ändå där i sin dimma och vet ingenting.. för man vet inte om man fortfarande har sitt trygga förhållande eller om man är singel, eller va de är som händer, sova i sin nya stora säng själv, fått flytta alla saker själv och verkligen ansträngt sig för allt men man är så inne i allt när man håller på att man inte hinner titta sig i spegeln och se hur man egentligen ser ut runt ögonen, och att man är vit och blek och ser egentligen ut som ett spöke.. De kanske låter hemskt och väldigt deppigt, men just den tiden var de så oxå.. är faktiskt just nu ett under att man verkligen ler, efter allt som hänt.. man känner sig värdelös och misslyckad över saker och ting, fastän folk säger de är inte ditt fel och så klappar de en på axeln och ger en en kram.. Men någonstans där så tittar man på folk och tycker att de ser ner på en för att man valt de alternativ som man gjort.. Men ska jag vara ärlig så hade vi inte flyttat isär så hade förmodligen någon av oss slagit ihjäl den andra.. För man orkar inte bråka, man orkar inte och allt blir som en enda stor cirkel.. Så i slutändan så var de ju ett bra alternativ, för vi hade en liten svacka ett tag efteråt, men när båda välbörjade acceptera att vi bodde på skilda håll så var de helt plötsligt väldigt roligt och trevligt och ses igen, precis som i början när man är sådär äckelkär.. Visst bråken fanns kvar, men de avtog lite, och sen kom vi fram till den där punkten igen och allt blev konstigt rörigt och sen blev de den där hemska saken som hände och ja vågade knappt gå till jobbet jag var rädd för att om jag skulle andas fel eller säga fel så skulle samma sak hända igen och de ville ja absolut inte.. Allt blev helt ok igen och allt har gått upp och ner.. och sen kom vi fram till i varsin omgång att de var nog dags att komma till de där slutet, som man på nått sätt gått och väntat på de har ju dock gått ett par månader, men som man samtidigt inte alls skulle tro att man skulle göra.. och efter att den ena och den andra gjort samma sak så kom vi efter ett tag på nått sätt närmre varann och när vi väl sågs sen så var allt som guld och gröna skogar och massa såna där rosa moln.. Tills den dagen jag återigen kom fram till samma sak igen och sen dess har de kännts som om man famlar i mörkret för att man någonstans har tappat de där trygga som man haft i tre och ett halvt år, och nu börjar man att inse att de är dags att ta tag i sitt liv och försöka komma underfund hur de är man vill leva, och de är nu när man gått igenom allt de som jag skrivit som man inser att de svåra de är inte de som varit utan de är att att ta sig vidare till nästa punkt.. För just nu hur ja än vänder och vrider på de så har ja inte en aning om hur jag ska komma dit.. och när man väl nu ska hämta de sista sakerna som finns kvar, för att man någongång måste göra de, de är då man inser hur nära slutet är, och att dehär som man inte trodde skulle komma faktiskt händer, och kroppen grips av en smått aning panik och man vill så gärna gå till affären köpa ett paket cigg och bara vara där och inse att man nog inte mår så j**la bra osm man tror att man gör och att allt verkligen allt kommer ta lång tid, och va de än är man kommer fram till så kommer de inte komma idag.. men en sak är säker, om jag någonsin någongång ska flytta ihop med någon igen, så kommer de dröja väldigt väldigt länge..
Mia.
Fast de var inte alls de ja skulle skriva, ja tänkte faktiskt skriva om separationer.. eller i mitt fall är de faktiskt bara en seperation.. Något som är jättejobbigt överlag och när man flyttar i från någon och lär ta alla sina grejer, packa de i en miljard banankartonger och gråta så stora tårar under tiden att de är ett under att man faktiskt fixar och jobba oxå.. att man har ögon som pingisbollar, sover som en kratta och har egentligen ingen aning om vad man gör.. Och mest av allt man känner sig som den mest ensammaste människa i världen.. Man har inte någonstans att ta vägen man vet inte alls hur livet kommer och se ut om en månad, man vet ingenting.. visst ja överdriver lite nu då jag fick bo hos två änglar och jag fick en lägenhet.. men just när man tog de beslutet att de här funkar inte vi flyttar isär, just den studen är hemsk, just den där när man kommer till en sån punkt att man faktiskt inser att om man ska rädda de lilla som finns kvar i förhållandet så är de bäst att flytta isär.. Visst alla passar inte att bo ihop, men man vet någonstans att flyttar man isär så vet att man att de är faktiskt ett steg närmre slutet.. Alla säger att de löser sig, eller så säger de jaha de är slut alltså.. och ja båda har ju rätt.. De löser sig alltid och ja 9 gånger av tio så tar de slut, har sett några vänner som flyttat isär, och vi alla vet ju hur de slutat.. inte bra iaf.. och när man väl inser att de är egentligen bara en anledning för att göra de lättare för att senare göra slut så känns de ännu värre.. Men sen kommer man till själva flytten och ja kan säga att i mitt fall så kommer ja ihåg hela min vistelse på mitt "hotell" trots att ja inte hade en enda aning om va som komma skall.. Men när man står där på ena dagen och åker och handlar på ikea, ny säng, nya möbler hämtar grejer hos mamma och pappa för att få ihop till några möbler överhuvudtaget och man egentligen ska vara himla glad att man får handla nya grejer, så inser man att för första gången i hela sitt liv så är de inte så himla roligt och handla, mna inser att allt som händer är så hjärtskärande och man mår verkligen apa.. Påvägen hem packar in alla banankartonger man bara kan för att man vill göra pinan så kort som möjligt, man är i en dimma och man vet inte nått, för att dagen efter man slutat jobba åka vidare till sitt nya "hem" och packa in alla saker och vara lycklig över att man fått en sjukt bra lägenhet till ett bra pris och fräsch dessutom så står man ändå där i sin dimma och vet ingenting.. för man vet inte om man fortfarande har sitt trygga förhållande eller om man är singel, eller va de är som händer, sova i sin nya stora säng själv, fått flytta alla saker själv och verkligen ansträngt sig för allt men man är så inne i allt när man håller på att man inte hinner titta sig i spegeln och se hur man egentligen ser ut runt ögonen, och att man är vit och blek och ser egentligen ut som ett spöke.. De kanske låter hemskt och väldigt deppigt, men just den tiden var de så oxå.. är faktiskt just nu ett under att man verkligen ler, efter allt som hänt.. man känner sig värdelös och misslyckad över saker och ting, fastän folk säger de är inte ditt fel och så klappar de en på axeln och ger en en kram.. Men någonstans där så tittar man på folk och tycker att de ser ner på en för att man valt de alternativ som man gjort.. Men ska jag vara ärlig så hade vi inte flyttat isär så hade förmodligen någon av oss slagit ihjäl den andra.. För man orkar inte bråka, man orkar inte och allt blir som en enda stor cirkel.. Så i slutändan så var de ju ett bra alternativ, för vi hade en liten svacka ett tag efteråt, men när båda välbörjade acceptera att vi bodde på skilda håll så var de helt plötsligt väldigt roligt och trevligt och ses igen, precis som i början när man är sådär äckelkär.. Visst bråken fanns kvar, men de avtog lite, och sen kom vi fram till den där punkten igen och allt blev konstigt rörigt och sen blev de den där hemska saken som hände och ja vågade knappt gå till jobbet jag var rädd för att om jag skulle andas fel eller säga fel så skulle samma sak hända igen och de ville ja absolut inte.. Allt blev helt ok igen och allt har gått upp och ner.. och sen kom vi fram till i varsin omgång att de var nog dags att komma till de där slutet, som man på nått sätt gått och väntat på de har ju dock gått ett par månader, men som man samtidigt inte alls skulle tro att man skulle göra.. och efter att den ena och den andra gjort samma sak så kom vi efter ett tag på nått sätt närmre varann och när vi väl sågs sen så var allt som guld och gröna skogar och massa såna där rosa moln.. Tills den dagen jag återigen kom fram till samma sak igen och sen dess har de kännts som om man famlar i mörkret för att man någonstans har tappat de där trygga som man haft i tre och ett halvt år, och nu börjar man att inse att de är dags att ta tag i sitt liv och försöka komma underfund hur de är man vill leva, och de är nu när man gått igenom allt de som jag skrivit som man inser att de svåra de är inte de som varit utan de är att att ta sig vidare till nästa punkt.. För just nu hur ja än vänder och vrider på de så har ja inte en aning om hur jag ska komma dit.. och när man väl nu ska hämta de sista sakerna som finns kvar, för att man någongång måste göra de, de är då man inser hur nära slutet är, och att dehär som man inte trodde skulle komma faktiskt händer, och kroppen grips av en smått aning panik och man vill så gärna gå till affären köpa ett paket cigg och bara vara där och inse att man nog inte mår så j**la bra osm man tror att man gör och att allt verkligen allt kommer ta lång tid, och va de än är man kommer fram till så kommer de inte komma idag.. men en sak är säker, om jag någonsin någongång ska flytta ihop med någon igen, så kommer de dröja väldigt väldigt länge..
Mia.
Kommentarer
Trackback
