Sen...
Blir ett litet inlägg till innan sängen kallar..
Såg ett avsnitt till av Fringe, mycket mycket bra..
Lyssnar på Christina Aguileras låt You lost Me.. Mycket känslor som svallar igenom mig och min hjärna just nu.. Mycket som händer hela tiden och känns som om de är krig däruppe, inte för att de borde, utanför att jag ibland inte har en j**la aning om hur ja tänker och va jag gör, och sätter mig själv i såna situationer i mitt huvud som jag inte alls vill vara med i.. och känns som om allt jag gör är mitt eget fel.. Försöker tänka positivt över vissa saker, men en del saker har en bieffekt som jag inte kan hjälpa, och jag kan inte hjälpa att vissa saker händer ibland och att vissa saker är svåra och förstå.. Jag vet inte hur jag ska formulera mig för att de ska bli rätt här, men ger de ett försök.. Mest för att jag ska förstå lite själv tror jag..
Jag har gjort många dumma beslut i mitt liv, de är en sak som är säker, och jag vet om de nu, och jag har lärt mig och att flesta misstagen ska man inte göra om, de görs för att man ska lära sig något av de.. Och jag har med lite hjälp fått reda på hur jag själv fungerar på vissa plan, och jag reagerar som jag gör.. Oftast när de kommer till förhållanden till exempel så blir jag så att när de blir seriöst när den dagen kommer så har jag redan sprungit åt andra hållet, för jag vet inte varför egentligen, antagligen för att jag är rädd för något som jag egentligen inte vet vad de är, någon slags trygghet som man senare är rädd för att förlora, att älska någon så himla mycket att man inte vet va som händer om man en dag kommer förlora denne någon.. Jag är säkert inte den enda och jag vet att när de väl händer så säger jag hej kul och träffas men ja.. Svårt och förklara.. Mitt första förhållande var inte någon dans på rosor, snarare släpandes i gruset, en aning bokstavligt oxå.. Men när man är "kär" så ser man aldrig de där, och folk säger att jag fattar inte hur man kan stanna kvar hos någon som gör någon annan illa, nej de förstår jag på sätt och vis inte heller, men kärleken är blind, och de är helt klart.. De är svårt och lämna något som är tryggt på ett sätt men rent bokstavligt talat livsfarligt egentligen, för man tänker att de blir bättre sen.. Sen.. Bra ord de där, jag vet egentligen inte va de är man väntar ska hända sen.. Men iaf trots allt de onda som hände så var de ju faktiskt väldigt bra vissa stunder och vi pratade om förlovning och allt sånt, flytta ihop, men sen när de blev tal på allvar om allt de där och inte längre en kul grej, vad händer då? Jag blåser av allt för jag inte fixar de helt enkelt, de är för seriöst, visserligen ett bevis på att man älskar varann.. Men jag tror även att anledningen var att jag inte var nöjd med hur jag levde då och inte nöjd med allt.. Att jag visste att jag kunde få de bättre.. Ja vet inte men jag tror de var så iaf..
Iaf sen dess har man tänkt på att någongång måste de ju bli seriöst någonstans.. något måste klaffa och allt måste kännas bra med någon någongång.. Sen.. Och sen sprang jag bokstavligen på den här Herrn, eller sprang och sprang jag jobbade bakom baren på arenan och mitt i allt stressande så tog jag ett djupt andetag och tittade ut över golvet, och där, där mitt ute stod Han och tittade på mig.. Jag vet de kanske låter löjligt, men så var de.. Sen den dagen har jag varit fruktansvärt kär, på riktigt och har aldrig någonsin älskat någon så mycket som denne Herrn någonsin.. Efter att vi senare har blivit tillsammans och faktiskt tagit mig till att flytta ihop och även om de inte funkade så har jag för första gången någonsin släppt in de där seriösa, och varit helt beredd på att såhär ska de vara, och man kämpar för att man vet att de blir bättre sen och man kämpar och kämpar, tills en dag så säger kroppen ifrån, och känner att de här funkar helt enkelt inte hur mycket man än vill.. Tråkigt men sant.. Jaha så var vill jag komma med detta då? Jo.. Att jag för första gången någonsin har släppt in en människa så mycket i mitt liv och öppnat hela mitt hjärta för någon annan, och även om vi haft de jobbigaste stunderna och massa krångel och vägar hit och dit, så vet man ändå någonstans att this is the one.. Och uppriktigt jag vet att man säger lika varje gång, men för min del, så känns de otänkbart att någonsin älska någon så mycket igen, jag vet att de vet man aldrig, men jag vet faktiskt inte själv hur jag någonsin ska kunna släppa in någon på samma sätt igen, och ja vet att de är tungt ibland men de som inte stjälper de hjälper och jag vet att någongång SEN kommer jag känna mig helt lycklig över alla val jag har gjort i mitt liv och vara nöjd för att veta att de är SÅHÄR jag vill ha det och inget annat, och även om man inte vet nu så vet jag att SEN oavsett så kommer allt att vara bra, och jag kommer vara helt lycklig, om de nu skulle vara så att jag är helt själv tills jag dör, ja då är de så, men en sucker för romantik så hoppas jag alltid på att de här är nu och SEN blir de nått helt annat, att de blir lyckliga i alla sina dagar någongång, och jag har absolut ingen som helst brådska till den dagen utan jag tar en dag i taget och jag känner att de har varit uppförsbacke länge nu, men jag tror att den börjar vända och de är kämpigt att jobba i uppförsbacke själv, men jag har fått en hel del hjälp på vägen, de gäller bara att inse att man faktiskt kan fixa saker på egen hand ibland..
Livet är inte alltid en dans på rosor och ibland är de svårt och förstå varför man gör som man gör.. Jag kan inte säga att jag gör rätt alla gånger, och till 9 gånger av tio så sätter man sig själv där, och jag vet att alla val man gör är inte rätt, men om man vänder och vrider på de så allt löser sig tillslut på ett eller annat sätt, man behöver bara en gnutta positivt tänkande, med de kan man komma hur långt som helst, bokstavligen.. Så jag vet att de inte är lätt med känslor och kärlek och de blir inte riktigt alltid som man tänkt sig, att man måste tänka efter ibland och stanna upp och tänka vad gör jag nu? och var hamnar jag om jag gör såhär.. Alla gör fel ibland, och jag är den personen som tycker att alla är värd en andra chans, kanske inte att nödvändigtvis försöka något igen men man behöver inte vara osams och ibland kan de hjälpa en hel del att prata och resonera om saker och komma fram till många bra beslut...
Man blir lessen, man blir sårad man gråter och man undrar varför, men livet kan inte vara bra jämt heller.. Och även om man känner sig som den mest ensamaste i världen ibland, så har man alltid sin familj och sina vänner att vända sig till, och när de kommer till vänner så när de väl händer något så vet man vilka som finns där, som alltid ställer upp när man kommer med väskan packad med mascara ner till hakan och gråter floder och inte frågar något utan bara släpper in en.. De är GULD värt och gör att man någonstans kan tänka postivit och att den kärlek man får av sina vänner är obeskrivlig och ett sätt att ta sig igenom saker och ting..
De här är min sida av historien om mitt liv, ochi mitt liv där är de jag själv som bestämmer ingen annan..
Mia.
Såg ett avsnitt till av Fringe, mycket mycket bra..
Lyssnar på Christina Aguileras låt You lost Me.. Mycket känslor som svallar igenom mig och min hjärna just nu.. Mycket som händer hela tiden och känns som om de är krig däruppe, inte för att de borde, utanför att jag ibland inte har en j**la aning om hur ja tänker och va jag gör, och sätter mig själv i såna situationer i mitt huvud som jag inte alls vill vara med i.. och känns som om allt jag gör är mitt eget fel.. Försöker tänka positivt över vissa saker, men en del saker har en bieffekt som jag inte kan hjälpa, och jag kan inte hjälpa att vissa saker händer ibland och att vissa saker är svåra och förstå.. Jag vet inte hur jag ska formulera mig för att de ska bli rätt här, men ger de ett försök.. Mest för att jag ska förstå lite själv tror jag..
Jag har gjort många dumma beslut i mitt liv, de är en sak som är säker, och jag vet om de nu, och jag har lärt mig och att flesta misstagen ska man inte göra om, de görs för att man ska lära sig något av de.. Och jag har med lite hjälp fått reda på hur jag själv fungerar på vissa plan, och jag reagerar som jag gör.. Oftast när de kommer till förhållanden till exempel så blir jag så att när de blir seriöst när den dagen kommer så har jag redan sprungit åt andra hållet, för jag vet inte varför egentligen, antagligen för att jag är rädd för något som jag egentligen inte vet vad de är, någon slags trygghet som man senare är rädd för att förlora, att älska någon så himla mycket att man inte vet va som händer om man en dag kommer förlora denne någon.. Jag är säkert inte den enda och jag vet att när de väl händer så säger jag hej kul och träffas men ja.. Svårt och förklara.. Mitt första förhållande var inte någon dans på rosor, snarare släpandes i gruset, en aning bokstavligt oxå.. Men när man är "kär" så ser man aldrig de där, och folk säger att jag fattar inte hur man kan stanna kvar hos någon som gör någon annan illa, nej de förstår jag på sätt och vis inte heller, men kärleken är blind, och de är helt klart.. De är svårt och lämna något som är tryggt på ett sätt men rent bokstavligt talat livsfarligt egentligen, för man tänker att de blir bättre sen.. Sen.. Bra ord de där, jag vet egentligen inte va de är man väntar ska hända sen.. Men iaf trots allt de onda som hände så var de ju faktiskt väldigt bra vissa stunder och vi pratade om förlovning och allt sånt, flytta ihop, men sen när de blev tal på allvar om allt de där och inte längre en kul grej, vad händer då? Jag blåser av allt för jag inte fixar de helt enkelt, de är för seriöst, visserligen ett bevis på att man älskar varann.. Men jag tror även att anledningen var att jag inte var nöjd med hur jag levde då och inte nöjd med allt.. Att jag visste att jag kunde få de bättre.. Ja vet inte men jag tror de var så iaf..
Iaf sen dess har man tänkt på att någongång måste de ju bli seriöst någonstans.. något måste klaffa och allt måste kännas bra med någon någongång.. Sen.. Och sen sprang jag bokstavligen på den här Herrn, eller sprang och sprang jag jobbade bakom baren på arenan och mitt i allt stressande så tog jag ett djupt andetag och tittade ut över golvet, och där, där mitt ute stod Han och tittade på mig.. Jag vet de kanske låter löjligt, men så var de.. Sen den dagen har jag varit fruktansvärt kär, på riktigt och har aldrig någonsin älskat någon så mycket som denne Herrn någonsin.. Efter att vi senare har blivit tillsammans och faktiskt tagit mig till att flytta ihop och även om de inte funkade så har jag för första gången någonsin släppt in de där seriösa, och varit helt beredd på att såhär ska de vara, och man kämpar för att man vet att de blir bättre sen och man kämpar och kämpar, tills en dag så säger kroppen ifrån, och känner att de här funkar helt enkelt inte hur mycket man än vill.. Tråkigt men sant.. Jaha så var vill jag komma med detta då? Jo.. Att jag för första gången någonsin har släppt in en människa så mycket i mitt liv och öppnat hela mitt hjärta för någon annan, och även om vi haft de jobbigaste stunderna och massa krångel och vägar hit och dit, så vet man ändå någonstans att this is the one.. Och uppriktigt jag vet att man säger lika varje gång, men för min del, så känns de otänkbart att någonsin älska någon så mycket igen, jag vet att de vet man aldrig, men jag vet faktiskt inte själv hur jag någonsin ska kunna släppa in någon på samma sätt igen, och ja vet att de är tungt ibland men de som inte stjälper de hjälper och jag vet att någongång SEN kommer jag känna mig helt lycklig över alla val jag har gjort i mitt liv och vara nöjd för att veta att de är SÅHÄR jag vill ha det och inget annat, och även om man inte vet nu så vet jag att SEN oavsett så kommer allt att vara bra, och jag kommer vara helt lycklig, om de nu skulle vara så att jag är helt själv tills jag dör, ja då är de så, men en sucker för romantik så hoppas jag alltid på att de här är nu och SEN blir de nått helt annat, att de blir lyckliga i alla sina dagar någongång, och jag har absolut ingen som helst brådska till den dagen utan jag tar en dag i taget och jag känner att de har varit uppförsbacke länge nu, men jag tror att den börjar vända och de är kämpigt att jobba i uppförsbacke själv, men jag har fått en hel del hjälp på vägen, de gäller bara att inse att man faktiskt kan fixa saker på egen hand ibland..
Livet är inte alltid en dans på rosor och ibland är de svårt och förstå varför man gör som man gör.. Jag kan inte säga att jag gör rätt alla gånger, och till 9 gånger av tio så sätter man sig själv där, och jag vet att alla val man gör är inte rätt, men om man vänder och vrider på de så allt löser sig tillslut på ett eller annat sätt, man behöver bara en gnutta positivt tänkande, med de kan man komma hur långt som helst, bokstavligen.. Så jag vet att de inte är lätt med känslor och kärlek och de blir inte riktigt alltid som man tänkt sig, att man måste tänka efter ibland och stanna upp och tänka vad gör jag nu? och var hamnar jag om jag gör såhär.. Alla gör fel ibland, och jag är den personen som tycker att alla är värd en andra chans, kanske inte att nödvändigtvis försöka något igen men man behöver inte vara osams och ibland kan de hjälpa en hel del att prata och resonera om saker och komma fram till många bra beslut...
Man blir lessen, man blir sårad man gråter och man undrar varför, men livet kan inte vara bra jämt heller.. Och även om man känner sig som den mest ensamaste i världen ibland, så har man alltid sin familj och sina vänner att vända sig till, och när de kommer till vänner så när de väl händer något så vet man vilka som finns där, som alltid ställer upp när man kommer med väskan packad med mascara ner till hakan och gråter floder och inte frågar något utan bara släpper in en.. De är GULD värt och gör att man någonstans kan tänka postivit och att den kärlek man får av sina vänner är obeskrivlig och ett sätt att ta sig igenom saker och ting..
De här är min sida av historien om mitt liv, ochi mitt liv där är de jag själv som bestämmer ingen annan..
Mia.
Kommentarer
Trackback
